För många är det värsta med att vara djurägare den dagen som djuret dör och man tar djuret till en djurkyrkogård. Många ser sina djur som familjemedlemmar och därför är det även en stor sorg den dagen. Det minsta som man vill göra för sin familjemedlem är att ge den ett värdigt avslut. Detta upplever dock många som svårt. Många veterinärer erbjuder sig att ta hand om djuret när det har dött. Oftast innebär det kremering och att djurets aska sprids på en särskild plats. Man kan även välja att ta med sig djuret hem och begrava det själv. Man får dock inte begrava djur överallt. Många väljer att begrava sitt djur på tomten och det finns många exempel på såväl djurkyrkogårdar som djurgravar flera hundra år tillbaka i tiden. Så länge som människan har utvecklat känslomässiga band till sina djur finns det även exempel på gravar där de vilar.

Historia om en djurkyrkogård

DjurkyrkogårdOm man bor i lägenhet är detta dock svårare och man kanske vill ta ett farväl av sitt djur på egen hand. Du kanske vill sprida askan själv eller rentutav begrava ditt djur. Idag finns djurkyrkogårdar runt om i Sverige där du kan begrava dina hundar eller dina katter och andra smådjur. De äldsta djurgravarna är cirka 14 000 år gamla. Lilla Eder är en begravningsplats för smådjur där man tar emot djur från hela landet. Där ligger i dagsläget ungefär 60 djur begravda. I Trollhättan har man istället en djurkyrkogård som en kommunal tjänst. Om man inte är boendes i Trollhättan får man inte begrava sitt djur där.

Den äldsta större begravningsplatsen i Sverige för djur är Kaknäs Djurkyrkogård som ligger på Djurgården i Stockholm. Där vilar bland annat författaren August Blanches hund Neros. Alla bör fatta ett eget beslut om hur man ska begrava sin vän och ta farväl på det sätt som man känner är värdigt.